Upptäckte för ett par dagar sedan att jag inte kan sminka mig längre. Har alltid haft ett stort intresse för smink och sugit åt mig all information jag kunnat hitta vad gäller färger, tekniker, tricks. Har också haft tur med min hy, formen på och runt mina ögon och läppar. En väl definierad globlinje är mkt enklare att jobba med än en mer diffus, en slät hy likaså. 

Tills häromdagen.

Skulle ge mig ut utanför lägenheten och tänkte att jag skulle lägga "the works" (inte ofta jag orkar det nu för tiden, blivit ganska lat på den fronten).

Tjolahopp, på med mjukgörande, fuktgivande, pausa en stund, concealer, foundation, grundskugga, ögonlocksskugga, svart skugga närmast fransarna, rouge. Mascara så klart. Häpp!

Kollar i spegeln; vem är du?! 

Ser en gammal person, påsar under ögonen, tunga ögonlock, småsmå skrynklor syns runt hela ögat. "Fina linjer", my arse!  Sk "fina linjer" är assnyggt, men inte russinhud!!

Som följd såg jag helt panda, översminkad ut. Inte snyggt panda, "deer in headlight-goth" utan bara "hej jag är 40, försöker se ut som 25 men har inte lyckats sluta med ciggen".

Jag behöver lära om. Det är som att sminka en helt annan person, måste träna. 

Det konstiga är att jag inte hade detta problemet i våras (kommentarer om hur jag såg ut undanbedes), kan någonting verkligen bara kollapsa så där på ett halvår? 

Är inte missnöjd, det är ingen åldersnojja, bara en fascination över att man kan förändras så.

Efter att ha haft en mental ålder av ca 19 nu i många år (inget skämt, jag har inte haft koll på någonting) rasade verkligheten på mig i maj i år. 

Det är ett halvår sedan. Kanske kroppen tyckte den skulle hänga på skallen.

Får väl boka en makeup-rådgivning på make up store. Köpa produkter "för mogen hy" osv. Men jag tänker ff vara snygg, med eller utan smink!  

Och eftersom jag är en gammal rävhynda (såna vet vad de pratar om) så får jag rekommendera musik (om ni inte fattat det tidigare så är "dagens soundtrack" osv rekommendationer). Kan kanske vara värt att lägga undan lite fördomar angående pyronellas infantila musiksmak och lyssna ett par minuter. Alla går att hitta på youtube.

The Nephilim "Love under will" (strunta i den knarkade sångaren).

Weeping Willows "Stairs" 

(ja, jag vet att man kan länka youtube, men det stör så förbannat med en fet och ful bild mitt i alltihopa) 

Veckans mest puckade kommentar, fälld på föreläsning om gruppsykologi: "Det här med inre och yttre verklighet, vad är det för skillnad?" 

Har fått för mig att gå till en manikyrist. Inte för att bygga naglarna (de är redan väldigt långa) utan för att få dem fint målade och kanske limma på någon liten, liten sten någonstans.

Värst vad fåfängt. Brukar inte vara fåfäng på det viset annars. Med smink och kläder kanske, men nagel-styling har alltid känts som att det tillhör de där tjejerna med alldeles för lite kläder i café, slitz och liknande tidningar. 

Någon som har koll på rimliga priser osv? 

Uppmanar alla att rösta, behöver informationen för ett senare blogginlägg.

Skulle börjat en ny praktik i måndags. De "hade inte fått någon info" hette det när jag ringde upp. På det hela taget en mycket snorkig ssk. Har nu sprungit runt till varenda människa på ssk-utbildningen för att få någon ordning på detta, bollats mellan nio personer räknade jag ut.

Nu, slutligen har det löst sig, men knappast till det bästa. Praktiksamordnaren jag pratade med nyss "hoppades att jag skulle få ett bättre bemötande än vad hon fick" av chefen. Det bådar ju jäkligt gott. "Man kan ju hoppas att de inte tar ut sitt agg mot dig, utan istället pratar skit om oss".

Kom dock överens att om det inte funkar ("om de är för jävliga mot dig") skulle jag höra av mig under morgondagen så att de fick ordna något nytt.

Varför går man med på att ta emot praktikelever när man ändå inte vill ha dem? Om man beter sig med så taskig attityd som de gjorde mot någon som enbart är vänlig och artig, passar man verkligen inom vården då? Hur fasen tog de själva sig igenom ssk-utbildningen utan praktik?

Puckon.

Har varit utan mp3-spelare väldigt länge nu, och det är mkt ovanligt för att vara mig. Förr gick jag inte utanför dörren utan lurarna i öronen. Mycket för att avskärma mig från resten av världen och slippa höra dess tjafs, men också för att jag älskar musik (vem gör inte det).

I ett tidigare inlägg skrev jag om "kompensationslåt". Lärde mig vad det var i en bok ("Lång fin blond", av Claes Carlsson tror jag han heter. rekommenderas å det varmaste, både skrattade så jag grät, och grät så jag grät), där de förklarar att det är när man har en låt "på hjärnan". Oftast är det inte en hel låt, utan en passage eller textstrof. Ni vet säkert vad jag menar.

Hur som helst; när jag nu gått utan musik i öronen har den istället dykt upp i huvudet. Inte som kompensationslåtar, utan som hela plattor. Viss musik jag har hemma har jag lyssnat så mycket på att jag kan varenda ton, vare sig det är en hi hat, en röst eller ett annat instrument.

Upptäckte efter ett tag att detta är precis lika effektivt som att lyssna på mp3 eller liknande, jag kan stänga ute världen ändå. Kräver kanske lite mer koncentration, men det är bara nyttigt.

Således:

Dagens musik/plattor:

"The Piano", The Piano OST av Michael Nyman.

"Little Earthquakes", Tori Amos.

"Deafening Day", Deafening Day EP

Det är fan ingen ände på folks dumhet, oinsikt (heter det så? oinsiktsfullhet?) och allmänna inkompetens. I jämförelse med vissa har jag stenkoll!

Som telia-reklamen.

Kan väl anse att omröstningen är klar (har sju läsare!) och det är tydligen bara undertecknad som undviker nära relationer, och jag har inte röstat.

Dagens låt: "Midlife Crisis", Faith no More.

Dagens läsning: "Ficktjuven", Sarah Waters. 

Sjukt mkt mensvärk, tenta imorgon, ont i lederna.

Vi hörs en annan dag.

Dagens låt: "Det gör ont", Lena Philipsson

Dagens läsning: diverse psykiatrilitteratur.

Någon gång vartannat år gör jag (omedvetet) en utrensning i mitt sällskapsliv. Eller så kan man kalla det utvärdering, hur som helst sker utrensning naturligt efter det.

Hela livet har jag attraherat "udda" personer. Det är så klart både bra och dåligt, men det börjar bli lite tröttsamt att alltid upptäcka en bit in i bekantskapen att personen har problem, medvetna eller omedvetna. På ett sätt kan det kvitta om de är medvtena eller omedvetna, de flesta verkar inte ta tag i sin situation även om de vet vad som behöver göras.

Eftersom jag själv är en klåpare på många plan vet jag precis hur det är att ha något hängande över sig. Ett destruktivt förhållande man inte har kraft att ta sig ur, en studiesituation som envist spiralerar (ja, det är ett ord nu, eftersom jag bestämmer det!) nedåt, skulder som bara växer. Förträngande och eskapistiskt beteende, vare sig det gäller droger, skulder, livssituation eller annat är jag sorgligt bekant med, strunt samma vari dess art ligger.

Man kan fråga sig vad det är som gör att vissa ändå strävar (utifrån de förutsättningar man har, så klart) mot ett bättre liv, att reda ut sina problem.

I mitt fall är det min familj.

Både deras insatser och min ovilja att skada dem pushar mig framåt, numera så pass långt att jag kan gå själv, sas.

Långt i från alla har den förmån det innebär med stöd från familjen, men kravlar sig upp ur hålet ändå.  

Andra personer, som varken har stöd, förmågan eller (tyvärr ganska ofta) viljan gömmer sig ofta bakom dogmer ("samhället!", "alliansen!", "min taskiga uppväxt!"), flyr, (ni vet teliareklamen "aahlalala!!!"), eller utvecklas till sociala och psykiska vampyrer.

Har otaliga exempel på bekanta med sådant medvetet självbedrägeri, och eftersom jag inte längre vill pyssla med skiten själv vill jag heller inte komma i kontakt med de som håller på med det heller. Ergo; jag drar mig undan. En smart knarkare bryter alla kontakter med den världen, någon som vill sluta röka utsätter sig inte för situationer där man kan bli röksugen, får man ångest av alkohol eller folksamlingar slutar man dricka eller går i kbt. Typ.

Många ersätter sitt beroende med ett annat. Tröstätaren blir "frälst" och blir träningsfreak, men beter sig lika destruktivt. Man kanske slutar knulla varenda snubbe som "ser" en, men ersätter kicken med att spela. Somliga börjar samla på saker, upplevelser, lägger fokus på något annat som man låter uppta hela ens liv. Allt för att glömma sitt grundproblem.

Så, efter denna utläggning, till kärnpunkten.

Vad säger min bekantskapskrets om mig och mina val (alltså, inte bokstavligen)? Vill jag vara en av dem? Är vi lika? Finns det personer jag hänger kvar vid trots att jag inte borde?

Viktigt att tänka på här är att man (förhoppningsvis!) utvecklas som person. Man märker det inte när man är i själva processen, men man ser det i efterhand och kan ibland även peka ut konkreta tillfällen och händelser, "just där vände det".

Här kommer detta med vänskap in i bilden. Gängse definition på vänskap brukar vara "tyck om hela personen med all dess fel och brister!". Hur sött som helst, men vad kan man begära tillbaka?
På senare har det utkristalliserats för mig vad jag vill ha (läs: kräver) i en vänskap.

• Lojalitet

Med det menar jag såna simpla grejer som att kunna bevara en hemlighet, stå kvar hos sin vän även om hen råkar illa ut, räkna in sin vän som "självklar", inte välja bort någon för att den personen inte "passar in" (undantag: extrema politiska åsikter, en middag där en gäst är militant, fyrkantigt ateist och en annan är frikyrkligt, lika fyrkantigt abortmotståndare och man vet att ingen av dem kan hålla käften kräver kanske lite planering... å andra sidan, är man så jävla fyrkantig och oförlåtande i sina åsikter vill jag nog inte umgås med dem ändå...). Är min vän sjuk och ber att jag ska gå och handla blåbärssoppa åt henom gör jag det utan att tveka, även om det regnar småspik och gnäller inte över vädret. Jag vill kunna ta samma sak för given av kompisen.

• Ärlighet

Allt från banala "njae, den sitter inte så bra på dig, du bör ta en annan" till svårare " du gör mig så jäva förbannad, vaffan menar du?!" och nästan svårast "jag vill inte umgås med dig". Sista exemplet (om det är sagt utan vrede och med närvaro i situationen) är kärleksfull ärlighet, även om det ser konstigt ut.

 Sk "ärlighet" när det används som svepskäl för att kunna säga vad som helst utan att behöva bry sig om eller ta ansvar för sina kommentarer är inte riktig ärlighet. "Jag är ljuger aldrig, jag är superärlig!" Jäkligt bekvämt, då behöver man således inte visa något som helst ansvar för andra, och det med en mycket beundransvärd förevändning dessutom!

"Jag orkar inte träfas idag" är en utmärkt form av ärlighet, ingen vill hänga med en ovillig kompis, vara ett välgörenhetsprojekt.

• Jämlikhet

Man ska umgås på lika villkor. Den ena personen ska inte känna att det är "coolt" att umgås med den andra till följd av ev status (utseende, intelligens, kontakter, osv). Klart man ser upp till en vän, annars hade man ju inte velat hänga med den personen, man tycker även att hen är snygg, intelligent osv, men helheten man älskar ska vara likvärdig med den helhet man älskar hos sig själv.

Likdant på andra hållet. Även upp i min ålder (uråldrig... ;) finns det personer som baserar sitt umgänge på hur hen själv ter sig i förhålland etill dem. "Jag är alltid snygg bredvid henom!" sagt på ett skojfriskt sätt med allvar i.

• Överseende

Balansgången mellan "hur mycket stör jag mig egentligen på att denna person aldrig håller tiden?" och "jag retar livet ur mig på att hen alltid ska ta upp den där fadäsen i andras sällskap!". Detta är starkt sammankopplat med ""Ärlighet" ovan, man måste ju också vara ärlig mot sig själv. Även om man själv inte har den åsikten så kan man absolut ha överseende med att vännen tycker one night stands är ett utmärkt sätt att ha sex på, men inte att vederbörande börjar använda det på ett destruktivt sätt.

• Ansvar

Det är en tvåvägskommunikation. Älskar man en vän vill man hjälpa den, stötta den och finnas där. Det är en självklar grej som inte behöver diskuteras närmare. Vad man bör tänka på är sitt ansvar som mottagande part, märker sällan att någon gör det. Åter till exemplet under "Överseende"; kompisens sexande med okända män/kvinnor börjar gå till överdrift och du tar upp det med henom. Sannolikt hade jag fått kommentaren "bara för att du är så prudentlig!". "Jag vill inte prata om det" eller "äh! det är inget!". Som mottagande part i detta sammanhang måste man inse att man är älskad och därmed själv också måste visa ansvar. Gör man inte det uppfattas man efter ett tag som opålitlig, att man egentligen inte bryr sig och att man skiter i den oroliga vännens känslor. Visst, integritet osv, men man måste också kunna känna sådan tillit till sin vän att man inte uppfattar ett yttrande av oro som ett hot. Man har ett guldläge eftersom någon som känner en väl, älskar en och genuint vill hjälpa till, men få tar tillfället i akt. Rädsla, okunskap, "tänkte inte på det".

Avbryter för lunch och hembesök, det kommer en fortsättning.

Har så klart baserat texten på egna upplevelser och reflektioner, men den handlar inte om specifika personer, även det är allmänt.

Deltag gärna i omröstningen till höger.

(obs! spelberoende, droger och sexmissbruk är inget jag pysslat med, tagit upp det för att de är bra exempel på och lättigenkänneliga destruktiva beteenden)

Dagens kompensationslåt: "Living on a prayer", bon Jovi.

Dagens läsning: CSNs hemsida

Daniella: När vi först fick veta att vi skulle få en lillasyster blev jag förbannad; "Har vi inte ungar så det räcker!?" frågade jag mina stackars föräldrar. Men ilskan lade sig snabbt när du anlände.

Johanna: Jag var mest förundrad. "Hannans bebis?" frågade jag med stora ögon.

Från början kallade vi dig Smulan.

D: Sen blev det Mian, eller Lilla Mi.

J: Sen helt plötsligt ville du heta Olle!

D: Vi skulle ganska snart upptäcka att du ofta får något vi idag kallar för "hang-ups".

J: Ett tag ville du vara Skrotnisse, skulle bli uppfinnare och Skalman var en stor förebild.

D: Du hade även polare i ett land som bara du kunde besöka. Vi fick aldrig förmånen att träffa dem, tyvärr.

J: Sen kom Hilma och Helmer (sköldpaddorna) in i bilden, då blev ditt smeknamn Paddis, och det namnet hänger kvar än idag.

D: De som känner Michaela vet att hon är smart, lojal och har torr humor.

J: Om hon är din vän går hon i döden för dig.

D: Men om du blivit ovän med henne är det du som går en säker död tillmötes! Åtminstone verbalt...

J: Jaha, vem skulle då kunna matcha 52 kg livsfarlig skönhet och knivskarpt intellekt?

D: Det går ju inte med vem som helst. Han måste vara snäll, framförallt. Minst lika smart, ha tålamod samt gilla barn.

J: För Michaela är ingen bullmamma precis. Dessutom får han inte vara vilken slusk som helst.

D: Han måste även förstå hennes torra och tidvis morbida humor. Inte alla har husdjur som dansar balett eller har Tourettes syndrom.

J: Vi tycker att Andreas passar utmärkt! Om det är en komplimang eller inte låter vi vara osagt, vi nöjer oss med att konstatera fakta.

D: Så för oss innebär inte detta bröllop att vi gifter bort vår syster.

J: Det är snarare så att vi gifter in Dig, Andreas, i vår tighta syskonskara. Like it or not!

D: Så med detta hälsar vi dig hjärtligt välkommen som bror, och gratulerar dig till ett riktigt kap - en Klowsyster!

J: Vi önskar er all lycka i världen, att julen aldrig tar slut, och att chokladpralinerna alltid är himmelskt goda.

D: SKÅL för Michaela & Andreas!

Helgens låt: "Neville's Waltz", Harry Potter and the Goblet of Fire OST

Helgens läsning: "Etikett" av Magdalena Ribbing