Vet inte vad det beror på, men jag har blött näsblod två dagar nu. Äter inga mediciner längre som kan orsaka skiten, så jag antar att det är den kalla luften som torkar ut slemhinnorna.

Fast det är bara i ena.

Eller så är det epiduralvätska som rinner ut, ihop med en hjärnblödning.

Jo, så är det nog. Det känns så.

Så lossande äntligen tummen och jag tänkte fundera en stund över ovanstående uttryck.

Resultatet blev slutligen att övervägande röstande svarar "yes, what you see is what you get" (underförstått att det stämmer in på dem själva), 45,5%.

Hyste gott hopp i början av omröstningen, för länge var det bara en som röstat "ja". 

Som ni säkert märker på mitt ordval anser jag inte att någon kan hävda att det en person uppfattar av en annan är den fullständiga sanningen. Det vore å ena sidan förmätet att säga att man känner sig själv så väl och är så sann mot sig själv och därmed alla andra att man går med hjärtat i handen för alla jämt (går man på det viset löper man risk att såras och det krävs att man är en otroligt insiktsfull och ödmjuk person (ödmjuk både mot sig själv och andra) för att klara av det) och å andra sidan vore det också orättvist mot en själv att påstå att man möjligen är en så simpel och okomplex person att det inte finns mer att se.

Det är beundransvärt att de som inte spelar spel för egen vinnings skull i ett socialt sammanhang har den säkerheten i sig själva att de känner att de inte behöver spela. Gratulerar, du är avslappnad. 

Men om du funderar lite, vill du verkligen att folk ska veta hela sanningen om dig? Vare sig det handlar om att du inte byter sängkläder mer än en gång i halvåret, pissar i duschen eller om dina alkoholvanor, de övergrepp du utsattes för som barn?

"Jag känner dig, jag vet precis hur du tänker."

"Vi är väldigt lika du och jag." 

"Detta tycker du är roligt, läs det."

Har du aldrig hört den kommentaren och frågat dig vad fan den personen snackar om? Man rannsakar sig själv; har jag skratta åt något liknande förr, har jag betett mig så, vad har vi för gemensamma drag? Man finner allt som oftast, ganska förvånat också, att nej, personen är ute och cyklar.

Måste man inte göra skillnad på att "veta" och att "känna"?

Jag vet saker om mina vänner, vissa vet jag väldigt mycket om. Ändå är de flesta så pass komplexa personer att de fakta jag känner till inte kan användas för att förutsäga deras beteende.

Det finns personer jag känner, och då menar jag att jag hängt så länge och så intensivt under betydande perioder i deras liv att jag med erfarenhet av detta kan förutsäga deras handlingar. Det innebär inte att jag vet någonting om dem egentligen.

Förväxla inte "att känna någon" med "att känna till någon". Det tar oerhört lång tid att lära känna någon. De enda jag hävdar att jag känner är mina systrar (de överraskar mig hela tiden ändå, them fuckers) och de har jag hängt med i hela deras liv.

Här har jag nu smalnat av kategorin "vänner" ännu mer. Som ni märker är min andel "polare och bekanta" flera ggr större än min andel "vänner". Någon kommer säkert att känna sig degraderad till "polare", vilket är mkt onödigt eftersom helvetet inte ha några nivåer (D. Alighieri hade fel). 

Se på dig själv. Tänk efter. Betrakta människorna runt omkring dig, vad de säger och allra mest; vad de inte säger. Skapa dig en uppfattning. Och håll den för dig själv, att givas till rätt personer vid rätt tillfällen.

Upptäckte för ett par dagar sedan att jag inte kan sminka mig längre. Har alltid haft ett stort intresse för smink och sugit åt mig all information jag kunnat hitta vad gäller färger, tekniker, tricks. Har också haft tur med min hy, formen på och runt mina ögon och läppar. En väl definierad globlinje är mkt enklare att jobba med än en mer diffus, en slät hy likaså. 

Tills häromdagen.

Skulle ge mig ut utanför lägenheten och tänkte att jag skulle lägga "the works" (inte ofta jag orkar det nu för tiden, blivit ganska lat på den fronten).

Tjolahopp, på med mjukgörande, fuktgivande, pausa en stund, concealer, foundation, grundskugga, ögonlocksskugga, svart skugga närmast fransarna, rouge. Mascara så klart. Häpp!

Kollar i spegeln; vem är du?! 

Ser en gammal person, påsar under ögonen, tunga ögonlock, småsmå skrynklor syns runt hela ögat. "Fina linjer", my arse!  Sk "fina linjer" är assnyggt, men inte russinhud!!

Som följd såg jag helt panda, översminkad ut. Inte snyggt panda, "deer in headlight-goth" utan bara "hej jag är 40, försöker se ut som 25 men har inte lyckats sluta med ciggen".

Jag behöver lära om. Det är som att sminka en helt annan person, måste träna. 

Det konstiga är att jag inte hade detta problemet i våras (kommentarer om hur jag såg ut undanbedes), kan någonting verkligen bara kollapsa så där på ett halvår? 

Är inte missnöjd, det är ingen åldersnojja, bara en fascination över att man kan förändras så.

Efter att ha haft en mental ålder av ca 19 nu i många år (inget skämt, jag har inte haft koll på någonting) rasade verkligheten på mig i maj i år. 

Det är ett halvår sedan. Kanske kroppen tyckte den skulle hänga på skallen.

Får väl boka en makeup-rådgivning på make up store. Köpa produkter "för mogen hy" osv. Men jag tänker ff vara snygg, med eller utan smink!  

Och eftersom jag är en gammal rävhynda (såna vet vad de pratar om) så får jag rekommendera musik (om ni inte fattat det tidigare så är "dagens soundtrack" osv rekommendationer). Kan kanske vara värt att lägga undan lite fördomar angående pyronellas infantila musiksmak och lyssna ett par minuter. Alla går att hitta på youtube.

The Nephilim "Love under will" (strunta i den knarkade sångaren).

Weeping Willows "Stairs" 

(ja, jag vet att man kan länka youtube, men det stör så förbannat med en fet och ful bild mitt i alltihopa) 

Veckans mest puckade kommentar, fälld på föreläsning om gruppsykologi: "Det här med inre och yttre verklighet, vad är det för skillnad?"